eHalal Aachen
đ©đȘ Natos tre stora myter
Med anledning av 75-Ă„rsdagen av grundandet av den nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) presenterar Sevim Dagdelen, utrikespolitisk talesperson för gruppen "Alliance Sahra Wagenknecht" i den tyska förbundsdagen, boken "NATO: A Reckoning with the Alliance". av vĂ€rdenâ. Med vĂ€nligt tillstĂ„nd presenterar vi ett utdrag ur inledningen "Natos tre stora myter". Nato firar 75-Ă„rsjubileum 2024 och verkar vara pĂ„ höjden av sin makt. Mer Ă€n nĂ„gonsin fokuserar North Atlantic Treaty Organisation pĂ„ expansion.
I Ukraina för Nato ett proxykrig mot Ryssland som svar pÄ sitt illegala anfallskrig: militÀralliansen Àr inblandad i att trÀna ukrainska soldater i NATO-vapen, med massiva vapenleveranser, underrÀttelseinformation och tillhandahÄllande av mÄldata, sÄvÀl som sina egna soldater pÄ marken. Det diskuteras om leverans av kryssningsmissiler, som den tysktillverkade Taurus, till Ukraina, som kan nÄ moskva eller St. Petersburg frÄn en rÀckvidd pÄ 500 kilometer, samt utplacering av egna Nato-trupper i stor skala. Skyltarna Àr stormiga. I Asien utökar Nato sin nÀrvaro: genom att införliva nya partnerstater som t.ex Japan och Sydkorea, det avancerar in i Indo-StillahavsomrÄdet och söker konfrontation med Kina. MilitÀrutgifterna i USA och de andra NATO-medlemslÀnderna skjuter i höjden till rekordnivÄer.
Medan champagnekorkarna poppar upp bland vapenleverantörerna skjuts de gigantiska kostnaderna för upprustning över pĂ„ befolkningen. ĂveranstrĂ€ngning, social omvĂ€lvning och risken för eskalering Ă€r baksidan av denna expansiva maktpolitik. De utmanar alliansen pĂ„ ett aldrig tidigare skĂ„dat sĂ€tt. Det Ă€r dĂ€rför NATO Ă€r mer beroende av legender idag Ă€n nĂ„gonsin tidigare. Tre stora myter löper frĂ„n grundandet av den militĂ€ra alliansen genom dess blodiga historia till nutid.
Myten om försvar och internationell rÀtt
Nato Ă€r en försvarsallians. Detta Ă€r den oĂ€ndligt upprepade berĂ€ttelsen. En titt pĂ„ militĂ€rpaktens historia visar dock: Varken ömsesidigt försvar var i fokus vid grundandet av Nato, och inte heller kan Natos agerande under de senaste decennierna beskrivas som defensivt. Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget nĂ€mns ofta som bevis pĂ„ Natos karaktĂ€r som en försvarsallians. I sitt stiftande avtal 1949, de tolv avtalsslutande staterna â USA och Kanada sĂ„vĂ€l som de europeiska staterna Belgien, Danmark, Frankrike, Storbritannien, Island, Italien, Luxemburg, den NederlĂ€nderna, Norgeoch Portugal â överens om att "en vĂ€pnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som en attack mot dem alla". Natomedlemmarna förbinder sig att hjĂ€lpa varandra för att kollektivt försvara sig mot en sĂ„dan attack.
Den explicita modellen hÀr Àr det interamerikanska fördraget om ömsesidigt bistÄnd. Denna bistÄndspakt undertecknades 1947 pÄ Washingtons initiativ i Rio de Janeiro, Brasilien, av de amerikanska medlemslÀnderna och trÀdde i kraft ett Är senare. Inför det kalla kriget ville USA sÀkerstÀlla sin dominans pÄ den amerikanska kontinenten med detta fördrag, vilket ledde till grundandet av Organisationen för amerikanska stater (OAS) senare samma Är. Detta var i linje med en uppdaterad Monroe-doktrin, med vilken USA hade förklarat vÀstra halvklotet sin exklusiva inflytandesfÀr 1823.
Nato Àr ocksÄ i denna tradition. Liksom det interamerikanska fördraget Àr de stater som undertecknat den nordatlantiska pakten helt ojÀmlika i frÄga om makt och militÀrpolitik. DÀrför var USA:s mÄl med att grunda NATO uppenbarligen inte att söka hjÀlp frÄn andra allianspartners i hÀndelse av försvar. Snarare strÀvar Washington efter att skapa en "Pax Americana", en exklusiv inflytandesfÀr som ger USA kontroll över de andra allianspartnernas utrikes- och sÀkerhetspolitik som den obestridda ledande makten. Grunden för Nato Àr en avvÀgning. De övriga Natomedlemmarna avstÄr frÄn delar av sin demokratiska suverÀnitet och belönas med Natos sÀkerhetsgaranti, som de facto Àr en sÀkerhetsgaranti frÄn USA.
De ÄterstÄende NATO-medlemmarna sjunker inom militÀrpakten till klientstater, ungefÀr som de som en gÄng fungerade som militÀra buffertzoner i östra Romarriket för att upprÀtthÄlla Romarrikets makt. En inhemsk förÀndring som kunde ha ifrÄgasatt dessa klientstaters utrikespolitiska inriktning var förbjuden med risk för deras egen undergÄng. För att förhindra en sÄdan utveckling förlitade sig Nato under det kalla kriget pÄ sina egna kupporganisationer med sina Stay-Behind-grupper. De förhindrade ocksÄ aktivt maktvinster av politiska krafter som ifrÄgasatte NATO-medlemskapet med hjÀlp av terroristiska medel.
Slutet pĂ„ den systemiska konfrontationen med Sovjetunionen förĂ€ndrar pĂ„ djupet Natos primĂ€ra syfte, att skapa en "Pax Americana". Sedan det kalla krigets slut ser NATO alltmer sig sjĂ€lv i rollen som vĂ€rldens polis. I och med invasionen av Förbundsrepubliken Jugoslavien, som vid den tiden fortfarande bestod av Serbien och Montenegro, genomförde militĂ€rpakten sitt första krig 1999. Ett tydligt brott mot folkrĂ€tten, vilket dĂ„varande tyske förbundskanslern Gerhard Schröder medgav 15 Ă„r senare: "Vi skickade vĂ„ra plan (...) till Serbien, och de, tillsammans med Nato, bombade en suverĂ€n stat â utan en resolution frĂ„n sĂ€kerhetsrĂ„det.â Efter denna arvsynd utvecklas Nato till en pakt för krigföring, villig att bryta internationell lag. En tydlig motsĂ€gelse till dess egen stadga, dĂ€r Nato-stater förbinder sig, enligt artikel 1, att "avstĂ„ i sina internationella förbindelser frĂ„n hot eller anvĂ€ndning av vĂ„ld pĂ„ nĂ„got sĂ€tt som Ă€r oförenligt med FN:s syften." Försvaret av alliansomrĂ„det Ă€r nu bara en del av ansprĂ„ket att agera som en global ordningsmakt.
2003, NATO-medlemmar USA och Storbritannien inledde ett illegalt anfallskrig mot Irak. De bildade speciellt en "koalition av de villiga", som Ă€ven inkluderade mĂ„nga andra NATO-medlemmar som Italien, Polen, NederlĂ€nderna, Danmark, Tjeckien, Ungern, Portugal och Slovakien, samt de senare NATO-medlemmarna RumĂ€nien, Bulgarien, Lettland och Litauen. Washington och dess medbrottslingar bryter sĂ„ledes pĂ„ ett flagrant sĂ€tt mot internationell lag, och de deltagande Natostaterna bryter mot de grundlĂ€ggande principerna i sin egen stadga. Irakkriget Ă„tföljs ocksĂ„ av Natos AWACS-uppdrag i Turkiet, vilket kan tolkas som ett stöd för kriget. Ăven om kriget mot irak inte Ă€r ett Nato-krig, finns det allvarliga argument för att hĂ€nföra invasionen till militĂ€rpakten. Natomedlemmar som Tyskland nekade inte USA att anvĂ€nda militĂ€rbaser som en del av NATO-strukturen i Europa och vĂ€grade inte överflygningsrĂ€ttigheter för amerikanska styrkor, Ă€ven om den federala regeringens bindning till folkrĂ€ttens regler enligt artikel 20 Punkt 3 och artikel 25 i grundlagen förbjuder deltagande i handlingar av icke-tyska suverĂ€na enheter pĂ„ tysk mark som bryter mot internationell rĂ€tt.
Vissa Natomedlemmars illegala anfallskriget mot Irak diskuterades inte ens i NatorÄdet, inte heller anvÀndandet av Natos infrastruktur. USA:s eller Storbritanniens krÀnkning av Nordatlantiska fördraget har ingen inverkan pÄ deras NATO-medlemskap. Detta var förutsÀgbart. Den viktigaste medlemmens krigspolitik mÄste dÀrför tillskrivas Natos militÀrpakt som helhet, om man tar Natos sjÀlvförstÄelse pÄ allvar. USA, med sina illegala krig, stÄr som pars pro toto, som en del som representerar helheten. I Afghanistan har Nato fört ett katastrofalt krig i 20 Är, som kostat över 200,000 5 civila livet. För första och enda gÄngen Äberopade alliansen Nato-fördragets kapitel 11 för denna militÀra operation efter attackerna den 2001 september 2021. Den internationella allmÀnheten ska förledas att tro att vÀstvÀrldens frihet och sÀkerhet försvaras kl. Hindu Kush. Tjugo Är senare, i augusti XNUMX, gÄr talibanerna in i Kabul igen. Den militÀra operationen visar sig vara en fullstÀndig katastrof. USA:s försök att ha en militÀr nÀrvaro i Centralasien för att geopolitiskt utmana Kina och Ryssland har misslyckats. USA lÀmnar landet i all hast och informerar inte ens sina allierade. Tusentals lokala NatoanstÀllda Àr övergivna. Det finns inga tecken pÄ allianssolidaritet. För att fÄ information övervÀger den tyska utlÀndska underrÀttelsetjÀnsten till och med desperat att avlyssna amerikanerna.
Natos blodspÄr leder inte bara till Belgrad, Bagdad och Kabul men ocksÄ till Libyen. 2011 bombade Nato landet i strid med internationell lag och missbruk av en resolution frÄn FN:s sÀkerhetsrÄd. Tusentals dödas. Hundratusentals mÄste fly. En delegation frÄn Afrikanska unionen, som vill medla i konflikten, hindras till och med frÄn att landa. Kvar Àr ett förstört land, dÀr i delar islamistiska miliser styr. Hela Sahelregionen Àr destabiliserad till följd av Al-Qaida och Islamiska staten (IS). Varje enskild medlem mÄste ta ansvar för denna katastrof orsakad av Nato. Totum pro parte, helheten stÄr hÀr för delen. Det gÀller Àven medlemslÀnder som inte direkt deltar i attackerna.
Myten om demokrati och rÀttsstat
Nato-medlemmar Àr fast beslutna att "sÀkra friheten, det gemensamma arvet och civilisationen för sina folk, baserat pÄ principerna om demokrati, personlig frihet och rÀttsstatsprincipen", som det stÄr i grundstadgan. Detta har dock varit en uppenbar lögn sedan 1949. Inte bara i Latinamerika har USA frÄn början samarbetat med diktaturer och fascistiska regimer, utan Àven bland NATO-allierade i Europa finns inte bara demokratier ombord. Den avgörande faktorn Àr enbart viljan att gÄ med i en front mot Sovjetunionen. USA sluter bilaterala sÀkerhetsavtal med den fascistiska diktatorn i Spanien, Francisco Franco, och den fascistiska diktaturen Portugal Àr en av grundarna av Nato. Medan diktatorn António de Oliveira Salazars hemliga polis torterar oppositionsmedlemmar till döds och upprÀttar koncentrationslÀger i de portugisiska kolonierna, inkluderar USA Portugal i demokratiernas gemenskap.
Eller ta Turkiet till exempel. Tusentals politiska fĂ„ngar torterades efter militĂ€rkuppen 1980. Tidningen Cumhuriyet talar med anledning av tioĂ„rsdagen den 12 september 1990 om 650,000 7,000 politiska arresteringar, 571 50 förfrĂ„gningar, 171 utdömda och 1967 dödsdomar, och verkstĂ€llde dödsdomarna. bevisad död genom tortyr i 1974 fall. Turkiet Ă€r kvar i Nato. Ăven efter militĂ€rkuppen fĂ„r den omfattande militĂ€r hjĂ€lp frĂ„n USA och dess allierade. Medlemskap Ă€r inte skadligt för generalernas regel. Detsamma gĂ€ller i Grekland. MilitĂ€rkuppen XNUMX, koncentrationslĂ€ger och mord pĂ„ oppositionsmedlemmar, arrestering av tusentals eller utvisning i exil â inget av detta Ă€r en anledning att avsluta medlemskapet. Till och med invasionen av NATO-medlemmen Turkiet pĂ„ Cypern XNUMX efter de grekiska översternas kuppen överensstĂ€mmer tydligen med militĂ€ralliansens demokratiska grundande konsensus.
Man skulle kunna avfÀrda detta och hÀnvisa till "tempi passati", tidigare tider. Men Àven under Är 2024 Àr stödet till islamistisk terrorism frÄn Erdogans envÀlde inte oförenligt med NATO-medlemskapet. Nato handlar helt enkelt inte om demokrati och rÀttsstatsprincipen, utan enbart om geopolitisk trohet mot USA. Som ett imperium byggt pÄ lögner lever Nato av denna saga. I skolor och universitet Àr dessa lögner en del av utbildningsprogrammet om Nato.
Myten om vÀrderingar Gemenskap och mÀnskliga rÀttigheter
"VÄra gemensamma vÀrderingar - individuell frihet, mÀnskliga rÀttigheter, demokrati och rÀttsstatsprincipen - förenar oss." Det Àr sÄ NATO presenterar sig sjÀlv som en vÀrdegemenskap i sitt strategiska koncept för 2022. Men bara enligt det berömda Brown University i Rhode Island, USA, under de senaste 20 Ären, har fyra och en halv miljon mÀnniskor dött till följd av de krig som förts av USA och dess allierade.
Detta stÀmmer inte överens med Natos brett cirkulerade sjÀlvbild. Nato Àr inte en gemenskap som skyddar mÀnskliga rÀttigheter. TvÀrtom Àr Nato skölden för sina medlemmars krÀnkningar av de mÀnskliga rÀttigheterna. Detta Àr inte bara fallet nÀr det gÀller krÀnkningen av sociala mÀnskliga rÀttigheter under diktaturen av massiv upprustning. Snarare för Nato en politik av fullstÀndig straffrihet för krigsförbrytelser som begÄtts av dess medlemslÀnder. Den som, som den australiensiske journalisten Julian Assange, vÄgar offentliggöra dessa krigsförbrytelser torteras och hotas med 175 Ärs fÀngelse i USA. Det finns inga allvarliga ingripanden frÄn andra Nato-regeringar för att sÀkerstÀlla frigivningen av Julian Assange. Kritik av hegemonen USA undviks ivrigt i medskyldighet.
Samlingen av dokument som Assange publicerade 2010, "Afghanistan War Diary", bevisar existensen av en hemlig amerikansk enhet kallad "Task Force 373", som tjÀnar det utomrÀttsliga dödandet av pÄstÄdda talibanledare. Den 300 man starka elitenheten var ocksÄ stationerad i det omrÄde i Afghanistan som kontrollerades av de tyska vÀpnade styrkorna. Det var under direkt order frÄn den amerikanska regeringen och, enligt rapporter publicerade av whistleblower-plattformen WikiLeaks, anvÀnde den ocksÄ internationellt fördömda klusterbomber som dödar och förstör urskillningslöst.
Den 11 januari 2002 etablerade USA ett fĂ„nglĂ€ger vid den olagligt ockuperade Guantanamo Bay Naval Base pĂ„ Kuba. Amnesty International skriver: "MĂ„nga av de cirka 780 personer som medvetet har fĂ€ngslats dĂ€r sedan dess, utanför all rĂ€ttslig kontroll, har drabbats av de allvarligaste krĂ€nkningarna av de mĂ€nskliga rĂ€ttigheterna före eller under deras internering â inklusive tortyr och pĂ„tvingat försvinnande. Till denna dag hĂ„lls tortyröverlevande i Guantanamo utan adekvat medicinsk vĂ„rd, utan anklagelser och utan rĂ€ttvisa rĂ€ttegĂ„ngar pĂ„ obestĂ€md tid.â Inte ens 22 Ă„r efter att tortyrlĂ€gret i Guantanamo stĂ€ngdes Ă€r det i sikte.
MÀnskliga rÀttigheter har mycket lÄg prioritet för Nato. Detta Àr ocksÄ tydligt i valet av allianser av Nato-medlemmar. Till exempel bevÀpnar USA, Storbritannien och Tyskland diktaturen i Saudiarabien, som halshuggar oppositionsmedlemmar i rader och vars kronprins Mohammed bin Salman pÄstÄs personligen ha beordrat styckningen av Washington Post-journalisten Jamal Khashoggi pÄ generalkonsulatet i Istanbul.
Retoriskt förblir Nato motsatt sin praxis. Detta stÄr i Natos strategiska koncept 2022: "Vi kommer att stÀrka vÄr enhet, sammanhÄllning och solidaritet genom att bygga pÄ det bestÄende transatlantiska bandet mellan vÄra nationer och styrkan i vÄra gemensamma demokratiska vÀrderingar." Med tanke pÄ de nÀra allianserna med diktatorer, autokrater och folkrÀttsövertrÀdare verkar denna sjÀlvsÀkerhet som ett dÄligt skÀmt. Detta hyckleri Ätföljs av dubbelmoral: I sitt strategiska koncept frÄn den 20 juni 2022 anklagar Nato Ryssland för "upprepade krÀnkningar av internationell humanitÀr rÀtt" i Ukraina. Medan Nato anvÀnder detta som en ytterligare motivering för sitt proxykrig mot Ryssland, stöder det Israel i dess uppenbara krÀnkningar av internationell humanitÀr rÀtt i Gaza och lovar full solidaritet med landet. USA förhindrar varje resolution om en omedelbar vapenvila med sitt veto i FN:s sÀkerhetsrÄd. Utan vapenleveranserna frÄn NatolÀnderna USA, Tyskland och Storbritannien skulle detta krig inte vara möjligt i denna form.
I den globala södern kritiseras denna dubbelmoral i vĂ€st alltmer. NatolĂ€ndernas retorik om mĂ€nskliga rĂ€ttigheter ses dĂ€r som rent instrumentell, för att dölja eller genomdriva sina egna geopolitiska intressen. Nato framstĂ„r som en vĂ€ktarorganisation för en djupt orĂ€ttvis vĂ€rldsordning med neokoloniala tendenser. Detta mĂ€rks inte minst i det faktum att NATO-medlemmar försöker pĂ„tvinga tredjelĂ€nder som Kina, Turkiet eller Förenade Arabemiraten sin egen politik genom att krĂ€nka deras suverĂ€nitet genom sĂ„ kallade sekundĂ€ra sanktioner i det ekonomiska kriget mot Ryssland. Natos myter skymmer synen pĂ„ verkligheten. För att hitta en vĂ€g ut ur den nuvarande krisen Ă€r det nödvĂ€ndigt att avslöja dem. Det Ă€r den hĂ€r bokens fokus. Idag, 75 Ă„r efter grundandet, för militĂ€rpakten, med sin globala expansion och konfrontationer, vĂ€rlden nĂ€rmare randen av ett tredje vĂ€rldskrig Ă€n nĂ„gonsin tidigare. Den kritiska granskningen av alliansens nuvarande agerande sĂ„vĂ€l som dess brott i det förflutna bör skapa förutsĂ€ttningar för att tĂ€nka pĂ„ alternativ. Alternativ till ett Nato som enbart förlitar sig pĂ„ avskrĂ€ckning, upprustning och konfrontation â och dĂ€rmed existentiellt Ă€ventyrar mĂ€nsklighetens fredliga samexistens.
Av Sevim Dagdelen, översatt till engelska av Irwan Shah Bin Abdullah