🇩🇪 Natos tre stora myter

Med anledning av 75-årsdagen av grundandet av den nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) presenterar Sevim Dagdelen, utrikespolitisk talesperson för gruppen "Alliance Sahra Wagenknecht" i den tyska förbundsdagen, boken "NATO: A Reckoning with the Alliance". av värden”. Med vänligt tillstånd presenterar vi ett utdrag ur inledningen "Natos tre stora myter". Nato firar 75-årsjubileum 2024 och verkar vara på höjden av sin makt. Mer än någonsin fokuserar North Atlantic Treaty Organisation på expansion.

I Ukraina för Nato ett proxykrig mot Ryssland som svar på sitt illegala anfallskrig: militäralliansen är inblandad i att träna ukrainska soldater i NATO-vapen, med massiva vapenleveranser, underrättelseinformation och tillhandahållande av måldata, såväl som sina egna soldater på marken. Det diskuteras om leverans av kryssningsmissiler, som den tysktillverkade Taurus, till Ukraina, som kan nå moskva eller St. Petersburg från en räckvidd på 500 kilometer, samt utplacering av egna Nato-trupper i stor skala. Skyltarna är stormiga. I Asien utökar Nato sin närvaro: genom att införliva nya partnerstater som t.ex Japan och Sydkorea, det avancerar in i Indo-Stillahavsområdet och söker konfrontation med Kina. Militärutgifterna i USA och de andra NATO-medlemsländerna skjuter i höjden till rekordnivåer.

Medan champagnekorkarna poppar upp bland vapenleverantörerna skjuts de gigantiska kostnaderna för upprustning över på befolkningen. Överansträngning, social omvälvning och risken för eskalering är baksidan av denna expansiva maktpolitik. De utmanar alliansen på ett aldrig tidigare skådat sätt. Det är därför NATO är mer beroende av legender idag än någonsin tidigare. Tre stora myter löper från grundandet av den militära alliansen genom dess blodiga historia till nutid.

Myten om försvar och internationell rätt

Nato är en försvarsallians. Detta är den oändligt upprepade berättelsen. En titt på militärpaktens historia visar dock: Varken ömsesidigt försvar var i fokus vid grundandet av Nato, och inte heller kan Natos agerande under de senaste decennierna beskrivas som defensivt. Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget nämns ofta som bevis på Natos karaktär som en försvarsallians. I sitt stiftande avtal 1949, de tolv avtalsslutande staterna – USA och Kanada såväl som de europeiska staterna Belgien, Danmark, Frankrike, Storbritannien, Island, Italien, Luxemburg, den Nederländerna, Norgeoch Portugal – överens om att "en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som en attack mot dem alla". Natomedlemmarna förbinder sig att hjälpa varandra för att kollektivt försvara sig mot en sådan attack.

Den explicita modellen här är det interamerikanska fördraget om ömsesidigt bistånd. Denna biståndspakt undertecknades 1947 på Washingtons initiativ i Rio de Janeiro, Brasilien, av de amerikanska medlemsländerna och trädde i kraft ett år senare. Inför det kalla kriget ville USA säkerställa sin dominans på den amerikanska kontinenten med detta fördrag, vilket ledde till grundandet av Organisationen för amerikanska stater (OAS) senare samma år. Detta var i linje med en uppdaterad Monroe-doktrin, med vilken USA hade förklarat västra halvklotet sin exklusiva inflytandesfär 1823.

Nato är också i denna tradition. Liksom det interamerikanska fördraget är de stater som undertecknat den nordatlantiska pakten helt ojämlika i fråga om makt och militärpolitik. Därför var USA:s mål med att grunda NATO uppenbarligen inte att söka hjälp från andra allianspartners i händelse av försvar. Snarare strävar Washington efter att skapa en "Pax Americana", en exklusiv inflytandesfär som ger USA kontroll över de andra allianspartnernas utrikes- och säkerhetspolitik som den obestridda ledande makten. Grunden för Nato är en avvägning. De övriga Natomedlemmarna avstår från delar av sin demokratiska suveränitet och belönas med Natos säkerhetsgaranti, som de facto är en säkerhetsgaranti från USA.

De återstående NATO-medlemmarna sjunker inom militärpakten till klientstater, ungefär som de som en gång fungerade som militära buffertzoner i östra Romarriket för att upprätthålla Romarrikets makt. En inhemsk förändring som kunde ha ifrågasatt dessa klientstaters utrikespolitiska inriktning var förbjuden med risk för deras egen undergång. För att förhindra en sådan utveckling förlitade sig Nato under det kalla kriget på sina egna kupporganisationer med sina Stay-Behind-grupper. De förhindrade också aktivt maktvinster av politiska krafter som ifrågasatte NATO-medlemskapet med hjälp av terroristiska medel.

Slutet på den systemiska konfrontationen med Sovjetunionen förändrar på djupet Natos primära syfte, att skapa en "Pax Americana". Sedan det kalla krigets slut ser NATO alltmer sig själv i rollen som världens polis. I och med invasionen av Förbundsrepubliken Jugoslavien, som vid den tiden fortfarande bestod av Serbien och Montenegro, genomförde militärpakten sitt första krig 1999. Ett tydligt brott mot folkrätten, vilket dåvarande tyske förbundskanslern Gerhard Schröder medgav 15 år senare: "Vi skickade våra plan (...) till Serbien, och de, tillsammans med Nato, bombade en suverän stat – utan en resolution från säkerhetsrådet.” Efter denna arvsynd utvecklas Nato till en pakt för krigföring, villig att bryta internationell lag. En tydlig motsägelse till dess egen stadga, där Nato-stater förbinder sig, enligt artikel 1, att "avstå i sina internationella förbindelser från hot eller användning av våld på något sätt som är oförenligt med FN:s syften." Försvaret av alliansområdet är nu bara en del av anspråket att agera som en global ordningsmakt.

2003, NATO-medlemmar USA och Storbritannien inledde ett illegalt anfallskrig mot Irak. De bildade speciellt en "koalition av de villiga", som även inkluderade många andra NATO-medlemmar som Italien, Polen, Nederländerna, Danmark, Tjeckien, Ungern, Portugal och Slovakien, samt de senare NATO-medlemmarna Rumänien, Bulgarien, Lettland och Litauen. Washington och dess medbrottslingar bryter således på ett flagrant sätt mot internationell lag, och de deltagande Natostaterna bryter mot de grundläggande principerna i sin egen stadga. Irakkriget åtföljs också av Natos AWACS-uppdrag i Turkiet, vilket kan tolkas som ett stöd för kriget. Även om kriget mot irak inte är ett Nato-krig, finns det allvarliga argument för att hänföra invasionen till militärpakten. Natomedlemmar som Tyskland nekade inte USA att använda militärbaser som en del av NATO-strukturen i Europa och vägrade inte överflygningsrättigheter för amerikanska styrkor, även om den federala regeringens bindning till folkrättens regler enligt artikel 20 Punkt 3 och artikel 25 i grundlagen förbjuder deltagande i handlingar av icke-tyska suveräna enheter på tysk mark som bryter mot internationell rätt.

Vissa Natomedlemmars illegala anfallskriget mot Irak diskuterades inte ens i Natorådet, inte heller användandet av Natos infrastruktur. USA:s eller Storbritanniens kränkning av Nordatlantiska fördraget har ingen inverkan på deras NATO-medlemskap. Detta var förutsägbart. Den viktigaste medlemmens krigspolitik måste därför tillskrivas Natos militärpakt som helhet, om man tar Natos självförståelse på allvar. USA, med sina illegala krig, står som pars pro toto, som en del som representerar helheten. I Afghanistan har Nato fört ett katastrofalt krig i 20 år, som kostat över 200,000 5 civila livet. För första och enda gången åberopade alliansen Nato-fördragets kapitel 11 för denna militära operation efter attackerna den 2001 september 2021. Den internationella allmänheten ska förledas att tro att västvärldens frihet och säkerhet försvaras kl. Hindu Kush. Tjugo år senare, i augusti XNUMX, går talibanerna in i Kabul igen. Den militära operationen visar sig vara en fullständig katastrof. USA:s försök att ha en militär närvaro i Centralasien för att geopolitiskt utmana Kina och Ryssland har misslyckats. USA lämnar landet i all hast och informerar inte ens sina allierade. Tusentals lokala Natoanställda är övergivna. Det finns inga tecken på allianssolidaritet. För att få information överväger den tyska utländska underrättelsetjänsten till och med desperat att avlyssna amerikanerna.

Natos blodspår leder inte bara till Belgrad, Bagdad och Kabul men också till Libyen. 2011 bombade Nato landet i strid med internationell lag och missbruk av en resolution från FN:s säkerhetsråd. Tusentals dödas. Hundratusentals måste fly. En delegation från Afrikanska unionen, som vill medla i konflikten, hindras till och med från att landa. Kvar är ett förstört land, där i delar islamistiska miliser styr. Hela Sahelregionen är destabiliserad till följd av Al-Qaida och Islamiska staten (IS). Varje enskild medlem måste ta ansvar för denna katastrof orsakad av Nato. Totum pro parte, helheten står här för delen. Det gäller även medlemsländer som inte direkt deltar i attackerna.

Myten om demokrati och rättsstat

Nato-medlemmar är fast beslutna att "säkra friheten, det gemensamma arvet och civilisationen för sina folk, baserat på principerna om demokrati, personlig frihet och rättsstatsprincipen", som det står i grundstadgan. Detta har dock varit en uppenbar lögn sedan 1949. Inte bara i Latinamerika har USA från början samarbetat med diktaturer och fascistiska regimer, utan även bland NATO-allierade i Europa finns inte bara demokratier ombord. Den avgörande faktorn är enbart viljan att gå med i en front mot Sovjetunionen. USA sluter bilaterala säkerhetsavtal med den fascistiska diktatorn i Spanien, Francisco Franco, och den fascistiska diktaturen Portugal är en av grundarna av Nato. Medan diktatorn António de Oliveira Salazars hemliga polis torterar oppositionsmedlemmar till döds och upprättar koncentrationsläger i de portugisiska kolonierna, inkluderar USA Portugal i demokratiernas gemenskap.

Eller ta Turkiet till exempel. Tusentals politiska fångar torterades efter militärkuppen 1980. Tidningen Cumhuriyet talar med anledning av tioårsdagen den 12 september 1990 om 650,000 7,000 politiska arresteringar, 571 50 förfrågningar, 171 utdömda och 1967 dödsdomar, och verkställde dödsdomarna. bevisad död genom tortyr i 1974 fall. Turkiet är kvar i Nato. Även efter militärkuppen får den omfattande militär hjälp från USA och dess allierade. Medlemskap är inte skadligt för generalernas regel. Detsamma gäller i Grekland. Militärkuppen XNUMX, koncentrationsläger och mord på oppositionsmedlemmar, arrestering av tusentals eller utvisning i exil – inget av detta är en anledning att avsluta medlemskapet. Till och med invasionen av NATO-medlemmen Turkiet på Cypern XNUMX efter de grekiska översternas kuppen överensstämmer tydligen med militäralliansens demokratiska grundande konsensus.

Man skulle kunna avfärda detta och hänvisa till "tempi passati", tidigare tider. Men även under år 2024 är stödet till islamistisk terrorism från Erdogans envälde inte oförenligt med NATO-medlemskapet. Nato handlar helt enkelt inte om demokrati och rättsstatsprincipen, utan enbart om geopolitisk trohet mot USA. Som ett imperium byggt på lögner lever Nato av denna saga. I skolor och universitet är dessa lögner en del av utbildningsprogrammet om Nato.

Myten om värderingar Gemenskap och mänskliga rättigheter

"Våra gemensamma värderingar - individuell frihet, mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen - förenar oss." Det är så NATO presenterar sig själv som en värdegemenskap i sitt strategiska koncept för 2022. Men bara enligt det berömda Brown University i Rhode Island, USA, under de senaste 20 åren, har fyra och en halv miljon människor dött till följd av de krig som förts av USA och dess allierade.

Detta stämmer inte överens med Natos brett cirkulerade självbild. Nato är inte en gemenskap som skyddar mänskliga rättigheter. Tvärtom är Nato skölden för sina medlemmars kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Detta är inte bara fallet när det gäller kränkningen av sociala mänskliga rättigheter under diktaturen av massiv upprustning. Snarare för Nato en politik av fullständig straffrihet för krigsförbrytelser som begåtts av dess medlemsländer. Den som, som den australiensiske journalisten Julian Assange, vågar offentliggöra dessa krigsförbrytelser torteras och hotas med 175 års fängelse i USA. Det finns inga allvarliga ingripanden från andra Nato-regeringar för att säkerställa frigivningen av Julian Assange. Kritik av hegemonen USA undviks ivrigt i medskyldighet.

Samlingen av dokument som Assange publicerade 2010, "Afghanistan War Diary", bevisar existensen av en hemlig amerikansk enhet kallad "Task Force 373", som tjänar det utomrättsliga dödandet av påstådda talibanledare. Den 300 man starka elitenheten var också stationerad i det område i Afghanistan som kontrollerades av de tyska väpnade styrkorna. Det var under direkt order från den amerikanska regeringen och, enligt rapporter publicerade av whistleblower-plattformen WikiLeaks, använde den också internationellt fördömda klusterbomber som dödar och förstör urskillningslöst.

Den 11 januari 2002 etablerade USA ett fångläger vid den olagligt ockuperade Guantanamo Bay Naval Base på Kuba. Amnesty International skriver: "Många av de cirka 780 personer som medvetet har fängslats där sedan dess, utanför all rättslig kontroll, har drabbats av de allvarligaste kränkningarna av de mänskliga rättigheterna före eller under deras internering – inklusive tortyr och påtvingat försvinnande. Till denna dag hålls tortyröverlevande i Guantanamo utan adekvat medicinsk vård, utan anklagelser och utan rättvisa rättegångar på obestämd tid.” Inte ens 22 år efter att tortyrlägret i Guantanamo stängdes är det i sikte.

Mänskliga rättigheter har mycket låg prioritet för Nato. Detta är också tydligt i valet av allianser av Nato-medlemmar. Till exempel beväpnar USA, Storbritannien och Tyskland diktaturen i Saudiarabien, som halshuggar oppositionsmedlemmar i rader och vars kronprins Mohammed bin Salman påstås personligen ha beordrat styckningen av Washington Post-journalisten Jamal Khashoggi på generalkonsulatet i Istanbul.

Retoriskt förblir Nato motsatt sin praxis. Detta står i Natos strategiska koncept 2022: "Vi kommer att stärka vår enhet, sammanhållning och solidaritet genom att bygga på det bestående transatlantiska bandet mellan våra nationer och styrkan i våra gemensamma demokratiska värderingar." Med tanke på de nära allianserna med diktatorer, autokrater och folkrättsöverträdare verkar denna självsäkerhet som ett dåligt skämt. Detta hyckleri åtföljs av dubbelmoral: I sitt strategiska koncept från den 20 juni 2022 anklagar Nato Ryssland för "upprepade kränkningar av internationell humanitär rätt" i Ukraina. Medan Nato använder detta som en ytterligare motivering för sitt proxykrig mot Ryssland, stöder det Israel i dess uppenbara kränkningar av internationell humanitär rätt i Gaza och lovar full solidaritet med landet. USA förhindrar varje resolution om en omedelbar vapenvila med sitt veto i FN:s säkerhetsråd. Utan vapenleveranserna från Natoländerna USA, Tyskland och Storbritannien skulle detta krig inte vara möjligt i denna form.

I den globala södern kritiseras denna dubbelmoral i väst alltmer. Natoländernas retorik om mänskliga rättigheter ses där som rent instrumentell, för att dölja eller genomdriva sina egna geopolitiska intressen. Nato framstår som en väktarorganisation för en djupt orättvis världsordning med neokoloniala tendenser. Detta märks inte minst i det faktum att NATO-medlemmar försöker påtvinga tredjeländer som Kina, Turkiet eller Förenade Arabemiraten sin egen politik genom att kränka deras suveränitet genom så kallade sekundära sanktioner i det ekonomiska kriget mot Ryssland. Natos myter skymmer synen på verkligheten. För att hitta en väg ut ur den nuvarande krisen är det nödvändigt att avslöja dem. Det är den här bokens fokus. Idag, 75 år efter grundandet, för militärpakten, med sin globala expansion och konfrontationer, världen närmare randen av ett tredje världskrig än någonsin tidigare. Den kritiska granskningen av alliansens nuvarande agerande såväl som dess brott i det förflutna bör skapa förutsättningar för att tänka på alternativ. Alternativ till ett Nato som enbart förlitar sig på avskräckning, upprustning och konfrontation – och därmed existentiellt äventyrar mänsklighetens fredliga samexistens.

Av Sevim Dagdelen, översatt till engelska av Irwan Shah Bin Abdullah