Aseans framtid beror på massstöd

Församlingen, som först sammankallades på den indonesiska ön Batam år 2000, har misslyckats med att påverka och är föga känd utöver en liten krets av Asean-akademiker. Men det är en idé vars tid borde komma förr snarare än senare.

Konceptet, som ursprungligen föreslogs av Anand Panyarachun-regeringen 1995 som ett forum för Aseans civilsamhällesorganisationer att möta och presentera åsikter parallellt med regeringskonferenser, tonades senare ner och nekades Asean-finansiering av högre tjänstemän, och slutade som en halvårsvis sammankomst av tankesmedjor från Asean som är beroende av ekonomiskt stöd från externa organisationer som Konrad Adenauer Stiftung och Open Society Institute of George Soros.

När han gick in i balsalen på ett femstjärnigt hotell i Manila förra veckan för att delta i sin första Asean People's Assembly, och bara såg en skara välbeställda akademiker och politiker, frågade Ekraj Sabur från Bangkok-baserade Youth Coordination Center: ”Var finns folket ?"

Deltagande och representation kommer alltid att ställa till problem för en sammankomst som kallar sig folkförsamling. Alla människor kan naturligtvis inte bjudas in.

Språket är också ett hinder. Men bristen på engelska språkkunskaper hindrade inte Wiwat Tamee från Highland People Taskforce i Chiang Mai från att göra en vältalig vädjan genom en tolk för mer rättvis behandling av regionens 20 miljoner ursprungsbefolkningar.

Finansiella kostnader är en mer oöverkomlig faktor. Förutom kostnader för resor och logi måste deltagarna betala en ytterligare registreringsavgift på 150 USD.

Utan ekonomiskt stöd från vare sig Aseans regeringar eller genom Aseans sekretariat skulle en bredare och mer mångsidig representation vid Aseans folkförsamling inte vara möjlig.

Men det finns lite intresse från Aseans tjänstemän. ASEAN:s generalsekreterare deltog återigen inte i öppningsceremonierna och vädjade om andra brådskande åtaganden, även om evenemanget hade planerats två år i förväg. ASEAN:s regeringar ignorerar rutinmässigt de intetsägande resolutionerna som kommer ut från församlingen eftersom de mestadels är mumlar av tankesmedjor som i alla fall redan arbetar nära sina respektive regeringar.

Det är en Catch-22-situation. Aseans folkförsamling kommer att fortsätta att ignoreras och inte finansieras av regeringar tills den mer trovärdigt återspeglar önskemålen från Asean-folken, men folken kan inte representeras bredare på grund av ekonomiska begränsningar, och deras åsikter kan inte återspeglas mer kraftfullt på grund av akademiska tankesmedjors motvilja att irritera regeringar.

Församlingen har utvecklats till en trevlig sammankomst av akademiker knutna till Aseans institut för strategiska och internationella studier som sätter agendan och utarbetar slutdeklarationerna. Detta är i sig inte en dålig sak. Kamratskap och ömsesidig förståelse bland intelligentian är förutsättningar för en stark regionalism även om ibland något går förlorat utan det skarpa utbyte som normalt bör förekomma bland akademiker.

I år har större försök gjorts för att nå ut till ett bredare tvärsnitt av samhället. Nya paneler skapades om barn och om urbefolkningar, vilket resulterade i ett mer mångsidigt deltagande. Det kom nya liv när nyare icke-statliga grupper försökte göra anspråk på viss äganderätt till processen.

Burma var ett fortsatt bekymmer för många av de icke-statliga organisationerna men nämndes inte i konferensens slutliga resolution eftersom arrangörerna, som efterliknade sina statliga motsvarigheter, ville undvika kontroverser.

Situationen i Burma kommer dock, oavsett om Burma beslutar sig för att ta eller avböja ASEAN-ordförandeskapet nästa år, fortsätta att sysselsätta tankarna och påverka ASEAN:s uppförande under en tid framöver.

En grupp i Östasien ser ut som en mindre livlina på kortare sikt även med en eventuell inkludering av Indien och Australien/Nya Zeeland, eftersom historiska fientligheter mellan de nordostasiatiska nationerna visar sig vara svåra att släta ut eftersom de har direkt samband med dagens jockeying för position i en framväxande era.

Asean, för det mesta, rör sig och är glad över distraktionen av bilaterala och regionala frihandelsavtal med utomstående makter. Rörelse kan åtminstone förmedla intrycket av riktning. Men även på denna front varnade Dr Denis Hew från en tankesmedja i Singapore församlingen för att det ekonomiska samfundet Asean som tänkt sig för 2020 skulle kunna hamna i en östasiatisk ekonomisk agenda och att Asean då skulle förlora alla kvarvarande rester av kontroll över sin egen ekonomiska framtida.

USA:s förnyade intresse för att knyta starkare förbindelser med regionen måste bedömas, deras oro absorberas och en gemensam överenskommelse nås bland ASEAN-länderna om hur det hela kan passas in i den bredare bilden innan det östasiatiska toppmötet äger rum i Kuala Lum i december. Beslut kommer också att behöva fattas om huruvida och hur man ska få tillbaka lite kraft i Asem-länken med ett distraherat Europa.

Det finns strålar av hopp. Malaysia tar över ordförandeskapet i Asean i juli och har traditionellt sett tagit rollen på största allvar. Premiärminister Abdullah Badawi gav tidiga indikationer på vad han hoppas uppnå för Asean-samhället långt tillbaka i augusti förra året vid ett Malaysias nationellt kollokvium om Asean. För det första, sade han, måste det finnas en universell acceptans för att samhällsintressen skulle råda över nationella intressen i frågor som påverkar samhället. För detta överväger han ett system med kvalificerad röstning för att ersätta konsensusregeln.

Sedan skulle han söka efterlevnad av en gemensam uppsättning av Asean-gemenskapsvärderingar med någon form av upprätthållande såväl som ett bredare deltagande av civila samhällen. Herr Badawi frågade om Asean borde vara nöjd med business as usual. Det ser verkligen ut som att det kommer att bli mycket mer än så under Malaysias ordförandeskap.

Den andra strålen av hopp är Indonesien, Aseans främsta ritkort. Regionens största nation håller på att återta världsstatus med en fast, försonlig och internationellt respekterad ledare i president Susilo Bambang Yudhoyono och en ekonomi som växer med en årlig takt på 6.5 %. Ett starkt Indonesien betyder vanligtvis en stark Asean.

Ändå hotar interna och externa faktorer fortfarande att hämma tillväxten av Asean och att åsidosätta den. På tröskeln till en besvärlig anpassningsperiod skulle det vara viktigt för Asean att hitta en inre kärna av styrka och en ny källa till liv och energi. En lärdom som kan dras av EU:s senaste tvivel om konstitutionella folkomröstningar är att, i processen att bygga gemensamma institutioner och en kollektiv identitet för att säkra en riktig plats i världen, måste en regional organisation föra med sig sitt folk från första början .

Asean måste gå framåt på alla tre spåren av regering, näringsliv/akademiskt samhälle och civilsamhälle, om en sammanhållen regional organisation ska kunna upprätthållas som kan stå på jämställd fot med andra maktcentra. En gruppering som har det entusiastiska stödet från sitt folk får inte bara liv och massenergi, utan också respekt och inflytande när de har att göra med andra. Det här kan vara den distinkta internationella Asean-personlighet som herr Badawi säger att han letar efter.

För att få massstöd måste Asean visa att det är relevant för medborgarnas dagliga liv. Som ett första steg måste Aseans folkförsamling få hjälp att leva upp till sitt namn. Det måste finnas statligt stöd för gräsrotsdeltagande som leder till omedelbara och påtagliga fördelar för massorna. För att förbli relevant kan Asean nu behöva engagera sig i lite thailändsk populism.

Kobsak Chutikul, en utrikesspecialist som deltog i den fjärde Aseans folkförsamling i Manila, var tidigare en senior diplomat och parlamentsledamot.